På Turskida i Jämtlandsfjällen

Maj 2023, av Markus Nyman

Uppdatering Augusti 2023: Svenska Turistföreningen stänger Gåsens Fjällstuga permanent. Mer information: https://www.svenskaturistforeningen.se/om-stf/aktuellt/5867989-2/ 

Ett 4-dagars äventyr för far och son

Hur det startade

Under hösten 2022 kontaktades jag av en klient som vill genomföra en turskidstur tillsammans med sin 13 årige son. De bägge bor i Tyskland och är vana längdskidsåkare men drömde om de öppna vidderna dit få människor tog sig. Ett spännande uppdrag och som vanligt börjar hjärnan om olika turupplägg surra igång. Planen var att genomföra detta i mitten av februari och som vanligt när unga människor är inblandade så gäller det att överväga fördelar mot nackdelar samt hur stor risk man är villig att ta. Här berättar jag mer om hur turen gick till.

Mina gäster för turen, Samuel och Nick. Hemma i Schwarzwald har de blivit duktiga skidåkare och står nu utanför vindskyddet vid Spåjme, redo för nästa etapp.

Planering

Vid de initiala kontakterna tittade vi på att antingen genomföra turen runt Abisko Nationalpark alternativt i Jämtland. Bägge ställena är nämligen enkla att resa till för internationella besökare. Då ljuset gör att de nordliga turerna blir lite mer begränsade den tiden på året valde vi att genomföra äventyret i Jämtland och att använda oss av stugsystemet som är väl utbyggt här.

Rutten kom att landa på att starta i Åre, ta oss vidare till Storulvån för att därefter skida till Sylarna dag 1, gå vidare mot Gåsen dag 2, Stensdalen den 3 dagen och til sist Vålådalen dag 4. På så sätt kunde vi starta turen på torsdagen och använda en fjällstation första natten. Detta då stugorna inte öppnade förens på fredagen, och vi fick då lyckan att komma fram till Gåsen en dag före de flesta andra.

Genom att gå den här rutten kunde vi även ta i beaktan att vi aldrig var längre än en dagsetapp från närmaste väg, och turen och dess evakueringsvägar går antingen i skyddad terräng – eller åtminstone är man i närheten av stuga, rastskydd eller fjällstation. Skulle vi bli inblåsta på Sylarna eller Gåsen hade vi också möjlighet att ta oss hela vägen tillbaka till Storulvån, alternativt skida hela sträckan från Gåsen till Vålådalen i ett svep.

Från Vålådalen tog vi oss tillbaka till Åre där vi avslutade turen genom att lämna tillbaka hyrd utrustning.

Turen blev i det stora mycket lyckad och jag kan väl rekommendera rutten för framtida besökare.

Leden mot Sylarna erbjuder inte mycket skydd och tack vare dess popularitet är den väl markerad.

Dag 1: Storulvån – Sylarna

Dagen innan hade vi träffats i byn för att ta en kopp kaffe och kika på planeringen och ta upp eventuella tankar som dykt upp precis innan start. Då kunde vi även passa på att testa utrustningen för att se att allt fungerade som det ska.

När morgonen startade tog vi bussen från Duved till Storulvån. Den visade sig vara lite försenad så vi hann med en morgontur på älven vid Duved upp mot tågbron där det även finns hällristningar. Något försenade startade vi alltså klockan 12 från Storulvån och till min fövåning visade det sig att både far och son var duktiga skidåkare som gärna körde på.

Vi kom fram till Sylarna samtidigt som dagen höll på att bli natt och möttes av en magisk solnedgång över fjällmassivet – till synes helt själva. Väl på Sylarna väntade god middag i restauranen, lite bastu och en välförtjänt vila.

Renarna dyker upp från ingenstans och vi vänder oss om och förevigar mötet. Ganska coolt att få visa upp bilderna från sportlovet i Sverige när man är hemma i Tyskland.

Dag 2: Sylarna – Gåsen

Att inta frukost i Sylarnas restaurang ger ofta en bra känsla. De ljusa väggarna och känslan av ”hotellfrukost” gör ofta så. Man skulle gärna kunna sitta inne och dricka kaffe och njuta av utsikten hela dagen om det var så. Nu råkade det visa sig att vädret inte var sådär jättestrålande. Det pratades till och med om att en storm skulle dra in, och vissa boende valde att senarelägga sina turer. Vi gjorde dock bedömningen att vi skulle ha vinden i ryggen då vi i stort sett skulle färdas österut, och att vi skulle kunna ha möjlighet att komma ner i skyddad terräng runt Gåsåns vindskydd för ett längre stopp om så behövdes.

Väl ute på fjället var vädret helt okej, med växlande sikt och gott om renar. Sträckan till Gåsen går rätt mycket uppförs och med tanke på det dåliga snöläget på västsluttningar var det inte alltid möjligt att gå raka vägen efter leden, utan man får zick-zacka sig fram.

När vi kom fram till Gåsen var vädret sämre. Stugorna dök upp framför oss bara 200 meter bort och de sista två timmarna hade varit lite kämpigare när blodsockret tryter. Till våra värdars förvåning så knackade vi på och undrade om vi fick övernatta. De hade inte förväntat sig att få besök då Gåsen ligger för de flesta 2 dagsetapper bort (det går att gå hit från Storulvån, men då är det en ganska lång sträcka i homogen terräng och en del uppförs – så de flesta undviker det, men passar utmärkt som returväg om det är dåligt väder och man ändå inte hade sett någonting).

Med stor värme kom vi att kalla de bägge stugvärdarna för Pettson och Gustavsson efter Sven Nordqvists klassiska böcker om Pettson och Findus, eftersom Samuel tyckte de liknade dem.  Faktiskt så var det febril aktivitet, de bägge hade ju precis startat upp och här kom de första besökarna – nu skulle här servas! Knappt har de hunnit komma till ro innan lappsjukan verkade ha slagit in. I klassiskt manér så tog det även 20 minuter att köpa några deciliter havregryn när tekniken krånglar. I övrigt är det mesta ganska basic. Vatten finns i bäcken. Ved hugger man i vedboden. Vid behov så finns det utedass.

Kvällen i den gamla stugan löpte på väl, vi eldade och lagade köttbullar och potatismos och åt Årechoklad till efterrätt. Men vid 21-tiden dök det upp ett par som hade gått hela vägen från Vålådalen, och vid det här laget var vädret rätt busigt utomhus. Våra värdar hade under hela kvällen spenderat lika mycket tid hos sig som hos oss där nödtelefonen var placerad och haft febril kontakt med andra stugvärdar och fjällräddning.

Till slut efter en lång uppförsbacke dyker stugorna upp bara 200 meter bort. Vi tänder upp elden, gör lite fika och inser direkt att vi kommer behöva mer ved. De vedklabbar á 20 cm i diameter som ligger i stugan kommer inte värma oss särskilt mycket innan vi fått igång en rejäl brasa i kaminen. Tunna stickor ger högre effekt.

Att hämta vatten är en daglig rutin när man bor i Fjällstuga. Då lär man sig att värdesätta rinnande vatten när man dessutom måste släpa hem vattnet på en pulka.
Nick fyllde dunken, Sam drog hem den och jag fotograferade – rättvis fördelning på arbetet tycker jag.

Dag 3: Gåsen – Stensdalen

Dags att vakna. Men är det inte lite kallt i rummet? Hmm. Ingen annan verkar röra på sig. I vanliga fall brukar man som guide slippa undan att vara först upp – det är liksom alltid någon som knappt kan bärga sig för att få starta dagen. Alltid är det någon som vill göra upp eld. Jag insåg att antingen sover de, eller så spelar de sömnspelet så väl att jag redan visat mina kort om att jag är vaken – lika bra att dra mitt strå till stacken. Termometern vid fönstret visade att det var 2 plusgrader inomhus. Nåväl, vattnet var ju inte fruset tänkte jag och drog igång kaminen. En timme senare var frukosten på bordet, kaffet i koppen och mycket mer behagliga 14 grader.

Utomhus var vädret lite värre än gårdagen. Vattenhämtning. Vedhuggning. Dass. När vi kom iväg hade vi vinden i ansiktet och sämre sikt, men med insikten om att vi kan vända tillbaka till Gåsen tyckte vi ändå det var lönt att ge det ett försök. Det dröjde inte länge innan vi var framme vid vindskyddet och kort därefter började vi närma oss fjällbjörkskogen som ledde oss ner till Stensdalen.

Denna nybyggda stuga bjöd på alla olika sorters bekvämlighet – inte alls som den gamla modellen i Gåsen, även om man även här behöver hämta vatten. Dock så var veden redan huggen och köket mycket modernare. Likaså vårt rum där solceller sköter belysningen. Visserligen väldigt trevligt men inte alls lika personligt.

Till middagen blev det tortellini med spenat, parmesan och fetaost och därefter en ost från Skärvången med hjortron på. Med utsikt över Lill-stensdalsfjället så tog allt slut och gott var det.

Sämre sikt på leden mellan Gåsen och Stensdalen. Vi har vinden från sidan men temperaturen är inte så värst kall så det går bra ändå.

Dag 4: Stensdalen – Vålådalen

Den sista dagen hade stormen bedarrat och temperaturen gått över nollan. Vi skidade genom den glesa tallskogen utan större problem och framme vid Vålådalen väntade dusch och en fika innan vi blev skjutsade tillbaka till Åre. Vålådalen är ett utmärkt område för fjällturer eftersom man har nära till skogen. Men det kan också vara det som är problemet – att man behöver nästan en dag för att komma upp på fjället. Åker man hit är det alltså att rekommendera att ha mer än en dag på sig.

Möjligheten att avsluta i Vålådalen medgjorde också att turen kunde gå från A till B och vi har inte sett samma vyer mer än en enda gång.

Höjdpunkter på turen

Avslutningsvis

Sammanfattningsvis får jag tacka Nick och Samuel för deras förtroende att boka den här turen i mitten av februari, och att våga lämna över ansvaret för turen till Deep Wild. Det är alltid kul att få skapa nya turer som är anpassade för målgruppen och där man får en bra mix av saker som förgyller turen, t.ex. att gå från A till B, eller att få se både fjällstation, gammal fjällstuga och en modernare fjällstuga.

Lite extra gläds jag åt att Nick och Samuel är på hugget för vidare äventyr och hoppas att de fått mersmak på nordisk turskidåkning.