April 2023, av Markus Nyman

Introduktion

I mars och april 2023 ledde jag ett team av människor från Wales och Skottland på den del av Kungsleden som går från Abisko till Nikkaluokta. Detta var andra året jag guidade denna resa på uppdrag av min vän Matt Larsson-Clifford och Andy Smith från Sweden Outdoors Coaching. Återigen var det ett nöje att arbeta med dem båda. Matt gjorde samma rutt dagen efter oss med en annan grupp och höll kontakt med oss via satellitkommunikation. Samtidigt ledde Andy och jag vårt team på 17 deltagare.

Deltagarna på denna resa följer med oss på en utmaning och insamling för Velindre Cancer Center i Wales.

Den 7 dagar långa turen går längs Kungsleden från Abisko i norr till Nikkaluokta, cirka 110 km åt sydost. Den sista dagen går leden förbi Kebnekaise Fjällstation, som ligger vid foten av Sveriges högsta topp, Kebnekaise.

Här är en kort reserapport om min erfarenhet av att leda gänget.

Förberedelser

Jag anlände till Abisko fjällstation vid midnatt innan vi skulle börja resan. Min 18 timmar långa tågresa från Åre hade istället blivit en 32-timmarsresa, med de sista 6 timmarna på en ojämn bussresa. Inte den perfekta starten minst sagt. Jag hade planerat att vara där i god tid innan deltagarna kom. Matt och jag satt i restaurangen på tåget och drack kaffe bara en timme från hans hus, medan tåget stod på exakt plats i över 10 timmar.

Under tågresan upptäckte jag också att mina Kängor hade ett hål vid tårna. Den var ungefär lika stor som en fingernagel och nu tre veckor senare kan jag med glädje säga att tejpen fortfarande håller tätt. När våren är över, måste jag svänga förbi Lundhags skomakaren, och låta dem reparera dem åt mig. Det borde få dem att hålla en säsong till eller två.

Fokus låg dock på resan framåt. Som ledare tänker du alltid på gruppen och vilka utmaningar som kommer, inte alltid så mycket på ditt eget välmående. Jag skulle uppleva detta under turen då jag blev förkyld och även tappade rösten.

För att hjälpa laget var Simon med oss och organiserade insamlingen och hela expeditionen. Han har gjort just den här resan fler gånger än någon av oss och gör ökenresor i Marocko och cykelturer i Storbritannien, för att nämna några. Simon är den som ansluter sig till eventuella evakuerade personer när vi får ut dem av olika anledningar. Förra året berodde det på en bruten fotled. 

Dag 1: Abisko till Abiskojaure

Innan frukost fick jag chansen att träffa teamet och presentera mig. Andy och jag började instruera om utrustningen och fick alla att ta en provpromenad. Att hyra utrustning som vi gjorde den här gången innebär att du måste kontrollera allt i detalj, eftersom de flesta reparationer i fält bara görs tillräckligt för att få jobbet gjort. 
Efter flera vändor in i hyran med lite trasiga prylar, trodde vi att vi hade allt i ordning. Andy och jag fick i oss lite frukost och de där sista sakerna att reda ut innan vi begav oss iväg.

Vid 11-tiden var vi alla klara och satte av. Man kunde känna att gruppen var spända på vad som låg framför dem. Med bra väder och lite nysnö fanns det gott om spår att se, främst från rävar, harar och ripor. När jag såg färsk älgspillning tittade jag ut och lyckades se några älgar som tittade på oss – en bra början för mig att visa Abisko nationalpark och dess skönhet. Det är alltid trevligt att börja arbeta och ge resultat direkt, även om vilda djur är svårt att garantera. Förra året gick vi förbi en tjäder första dagen och såg älgar den sista.

När vi gick över isen mot resans första läger kände vi lukten av den brinnande björkveden från stugorna. En behaglig doft och ännu mer tillfredsställande när du börjar bli lite trött och hungrig. 

Framme vid Abiskojaurestugorna. 

Dag 2: Abiskojaure till Alesjaure

Resan mellan Abiskojaure och Alesjaure är den längsta sträckan på resan. Det är också här vi lämnar skogen och kommer inte ner i den igen förens på den sista dagen. Andy och jag var därför ivriga att komma iväg för att ge oss ett utökat fönster för att reda ut eventuella problem som kan uppstå under dagen.

På väg till toaletten på morgonen kollar jag min termometer som visar -26,5*C. Det är kallt och synligt varje gång någon öppnar dörren eftersom den fuktiga luften omedelbart fryser, liknande hur det ser ut när du andas i kallt väder. Till vår förvåning är laget snabba och effektiva på morgonen, och det tar inte lång tid innan vi ger oss av. Snart möts vi av solljuset, och temperaturen blir mycket vänligare strax efter det. Folk tog av sig sina lager av kläder och snöröken var borta. Jag uppskattar temperaturen till bara -10*C vilket är ganska stor skillnad på bara en timme och 3 km.

Dagen fortskrider smidigt och i jämn takt. Vi kunde hitta en öppen del av älven för att fylla på våra vattenflaskor på platåerna, vilket var trevligt med tanke på att solen stekte på oss. Under vintern ser jag det alltid som en välkomstpresent när du hittar en sådan här obegränsad vattenresurs – ren lyx och betyder att du kan dricka hur mycket du vill. Det enda problemet kan ibland vara att hitta en säker plats att fylla på dina flaskor utan att ramla i. Du vill inte blöta dina stövlar och handskar i vattnet, även om det skulle vara grunt.

Andy och jag hade diskuterat att om vädret tillät skulle vi gå på sjön för att rädda våra fötter från upp- och nedgångar på den snötäckta strandlinjen. Ett bra val eftersom vi skulle få en dos av traversering om två dagar, men att gå på is kan ofta ge dig en illusion av att du nästan är där – men du är fortfarande två timmar borta. Mentalt tufft för vissa teammedlemmar. De var alla glada över att komma till Alesjaure, där Cornelius, stugvärden, hälsade oss välkomna och gav oss en plats att bo.

Midvinterns köld från morgonen har nu bytts ut mot en vårsol på eftermiddagen. 

Dag 3: Alesjaure till Tjäktja

På morgonen dag 3 har blåsorna på två av deltagarna inte läkt, och Simon manar för att snöskotrarna ska evakuera dem på eftermiddagen. Ett klokt beslut då det var några otäcka blåsor, och ju längre vi skulle fortsätta desto svårare skulle det bli att få ut en dem. Vi förväntade oss också att det skulle komma sämre väder de följande dagarna, vilket skulle minska chansen för en åktur.

Ändå är resten av laget ivriga att ta sig iväg, och återigen sätter vi ena foten framför den andra. Dag tre innebär att laget har förstått uppgiften framför sig och känner till rörelsen, men det är här som folk också börjar bli trötta i musklerna som inte är vana vid att gå i snön.

Teamet drar två slädar för säkerhetsutrustningen, vilket också kräver lite lagarbete när man går upp och ner. Stort beröm till de som hjälper till med pulkorna. Vanligtvis skulle jag använda en pulka med stela skacklar istället för rep, vilket ger den som drar släden mer flexibilitet och enklare hantering. Men att ha ett team som arbetar tillsammans är också lämpligt.

När vi kom fram till stugan hälsade de två stugvärdarna på oss, och man kunde se att de bara hade varit där två veckor – fortfarande ivriga att träffa alla som hade kommit. Sanna entusiaster. Att hämta vattnet förra året var ett riktigt äventyr. Teamet vet vid det här laget vad det innebär, och alla hjälper till att fylla fyra stora dunkar med vatten.

När vi har fått in alla och hällt upp lite varm saft tar jag mig också tid att prata lite om området och renarna som bor här uppe. Till allas förvåning erbjuder jag också några rökta renhjärtan som komplement till berättandet.

Tjäktjastugorna har inte mycket till faciliteter – men det väsentliga finns. 

Dag 4: Tjäktja to Sälka

Mindre sikt, lite snö som kommer ner och lite vind. Fortfarande hanterbart och en relativt kort dag beger vi oss på morgonen mot dagens första mål, Tjäktjapasset. Detta är en sadel i slutet av en lång dal där ett vindskydd finns. Tyvärr är sikten för dålig för att kunna njuta av den storslagna utsikten över att gå genom dalen. Istället måste laget hantera en liten vinkel i varje steg. Något som så småningom börjar utgöra en verklig fara för några av medlemmarna.

På kvällen får vi rapporter om att Matts team troligen kommer att stanna i Tjäktja på grund av det dåliga vädret. Vi överväger också men går och lägger oss och tänker: ’Låt oss se vad vi har imorgon.’

På väg upp mot Tjäktjapasset, huvorna uppe och inte mycket prat i gruppen idag. 

Dag 5: Sälka to Singi

Morgonen blåser, men sikten är okej. Vad som är värre är att det har varit en förkylning i gruppen och nu har den slagit mig – jag mår okej, men min röst är borta. Vid det här laget är jag van vid att tappa rösten minst en gång varje vinter på grund av att prata för mycket i för dåligt väder, och varje gång är det väldigt frustrerande. Jag älskar att prata, guida, instruera och ibland delta i vardagliga samtal. Så att behöva viska mina tankar till Andy och låta honom använda en stark röst passar inte mig, men jag är ändå glad över att ha möjligheten.

När man kollar prognosen står det 18 meter per sekund med vindbyar upp till 25. Det motsvarar 90 km/h eller 56 miles/h. När jag kollade med min Kestrel vindmätare gav den mig cirka 33 % mindre, så efter att ha utvärderat det en stund bestämde vi oss för att gå.

Att ge sig ut trots en dålig väderprognos är inte det perfekta att göra, och att fatta beslutet är inte det lättaste. Om något skulle hända är det lätt att titta i backspegeln och ifrågasätta ditt beslut när du hade tydliga indikationer på att du inte borde åka. Om du har en bra indikator bör du stanna men om du ändå vågar dig ut så sätter det dig på en sårbar plats som ledare. 

Lite senare får vi ett meddelande från Matt att han också gick och vädret fortsätter att vara mycket bättre än väntat. Ett bra beslut för annars hade vi varit tvungna att vandra dubbelsträckan dagen efter.

Värme i fjällstugorna kommer från att man behöver elda. Som tur är finns det en vedbod så man behöver bara såga och hugga veden. 

Dag 6: Singi to Kebnekaise

Fortfarande sjuk. Detta kommer inte att läka ute på turen – så enkelt är det. Åtminstone i natt kommer vi att sova på ett bättre läge, och jag ser fram emot en varm dusch. Snöfall, lite kallare väder och fortfarande usel sikt. Ibland försvinner leden, men så småningom kommer vi in i Láddjubahtas dalgång. Halvvägs blir vädret bättre med klar himmel och varmare temperatur. Vi börjar också se många fler människor, och den allmänna känslan av civilisation börjar synas.

Sista sträckan till fjällstationen går smidigt och ett glatt men slitet lag vilar ute i lobbyns soffor. Att ha rinnande varmt vatten, el och en kall öl känns utmärkt! Trots detta blir det en tidig kväll då larmet är inställt på 04:00 nästa morgon.

Vyn från köksfönstret i Singi. 

Framme vid Kebnekaise Fjällstation i strålande väder. 

Dag 7: Kebnekaise to Nikkaluokta

Klockan 05:15 börjar vi röra på oss. Det är 15 minuter senare än vi hade hoppats, men alla rör sig åtminstone. Bussen i Nikkaluokta, 19 km bort, går klockan 12:00, vilket ger oss 6 timmars promenad i jämn takt och 45 minuters buffert. Under de 45 minuterna vet jag också att vi måste packa alla snöskor och skicka iväg dem med posten, så jag vet att vi måste hålla vårt schema om vi vill hinna. Därför är tempot högt – jag skulle mycket hellre kunna sakta ner till slut än att försöka få alla på en joggingtur de sista två timmarna. Längs vägen gick en av snöskorna sönder, och två stopp för reparation senare verkar vi ha hittat en ordentlig fix.

Planen fungerade jättebra, och så småningom hade vi gott om tid i Nikkaluokta för att fira och prata på caféet – alla utom jag, som fortfarande inte kunde prata ordentligt. Simon och de två evakuerade deltagarna gör oss sällskap i Nikkaluokta och går på bussen till Kiruna.

Teamet firar att ha genomfört 110 km snöskovandring ovanför polcirkeln samtidigt som de samlat in pengar till Velindre Cancer Center. En stark bedrift då alla deltagare inte har den bästa utrustningen eller jättemycket erfarenhet av friluftsliv – nämnde jag att den äldsta deltagaren var över 70 år?

Det är alltid skönt när solens första strålar över horisonten når ansiktet. Sliten efter 7 dagar på tur och mer än 100 km på snöskor.